Jag var ju inte med från början men detta är min historia om Sighstens Grannar.
Anders Roos och Nizze Nilsson hade ett band, Flowers in the dustbin som ingen ville vara med i.
Nizze hade dåligt rykte redan då om man säger så. De hade replokal i Katarinagården mitt på söder.
Katarinagården vara en ungdomsgård på den tiden. Det borde varit på hösten 1987 eller så.
Nizze och Roosen hade redan gjort ett par låtar. Palme är död bland annat.
Nizze och Roosen kände varandra ty båda hade bott i Bro. Roosen och jag träffades på Public Image Ltd på grönan sommaren 87. Jag hade tagit en springnota påen kinarestaurang med Nizze ett år tidigare. Både Roosen och jag hade legat med Nizzes tjej och Nizze hade legat med min så vänskapen oss emellan var redanetablerad.
Det var inte helt klart att just jag skulle spela gitarr men efter ett jäkla tjat så fick jag det. Mart kom med efter att vi testat några riktigt talanglösatrummisar. När Mart som kunde spela(!) kom med började det låta som musik. Mart hade ett förflutet i Crudity och spelade i Brackor bland annat. Bandet jagspelade med innan, Bong Hit hade lag ner sommaren/hösten 87. Nizzes band De Hex var i upplösningstillstånd.
Till första spelningen som jag tror var på Levande Zon-kåken i Handen hette vi Käften full med flugor. Det var mest covers vi spelade då. Dead kennedys, SexPistols och the Clash. Vi var inte helt nöjda med bandnamnet varför vi bytte till Sighstens Grannar efter en skämtannons i tidningen Total Brand.Modeskaparen Sighsten Herrgård var döende i AIDS och hans vänner hade startat en affischkampanj för att samla in pengar till AIDS-forskningen under parollenSighstens vänner. I Total Brand hade man bytt ut bilderna på hans vänner till bilder på gasmaskförsedda personer i skyddsdräkter med texten Sighstens grannarunder. Det tyckte vi var kul.
Efterhand fick vi fler egna låtar och ett eget sound. Mart hade ju en speciell spelstil på trummorna. Han var ruskigt snabb på att spela fyrtakt. Åttondelaralltså. Min gitarr lät väl också lite egen. Jag hade lärt mig att "spela" själv och tyckte om att ha så mycket distorsion som det bara gick. Gärna tvåpedaler i serie. Nizzes röst var rå av alla cigaretter men orden hördes. Dessutom kunde han ta ett par tre toner. Roosen hade ett klonkigt ljud på basen ochhan slog hårt. Han kunde liksom jag inte spela något vidare. Första spelningen på Ultra huset spelade han av två E-strängar och fick kramp i armen. Vispelade mycket på Ultrahuset och på Levande zon-kåken i början och ibland gick det bra men oftast lät det dåligt som fan. Det konstiga var att vi fick enliten men trogen publik. Kanske tack vare Nizzes väloljade trut och våra simpla men ganska melodiösa låtar. Jojje blev den som hängde på mest. Jojje sjöngofta med i Stad utan själ och En kasse bira (Protes Bengt) när vi spelade i Stockholm. Om han inte var för full för att stå upp förstås. Många sötapunktjejer hängde också på som Roosen framgångsrikt limmade på. Någon envisades med att skicka in saker om oss till Aftonbladets tio i topp-lista under nåtår. Vem vete fan. Nizze gjorde klistermärken som vi satte upp över hela stan. Jag såg förresten ett sommaren 2001 i Kalhälls pendeltågstation! Han var duktigpå marknadsföring till ett lågt pris för han var en mästare på att blåsa folk som ville ha betalt. T-shirtarna han lät trycka upp sålde han för sextio spännmen betalade aldrig leverantören. Det är Punk!
Nizze var redan satt i personlig konkurs. Duktigt vid en ålder av hela nitton år! Han hade torskat för urkundsförfalskning om jag inte minns fel... Vispelade in den första singeln i studio Pale Ideas i Bålsta. Den såldes slut tack vare omslaget som pryddes av Hans Scheike. Jojje var med på bild iinneromslaget. Sighsten Herrgård köpte faktiskt ett exemplar av singeln.
Innan dess hade vi spelat in en demo i Katarinagården. Den figurerade på diverse samlingskassetter. Vi blev tvungna att flytta från Katarinagården eftersomvi aldrig betalade demoinspelningen. Roosen hade pajat deras basstärkare, också det en bidragande orsak att vi blev utkörda.Vi började repa hemma hos Mart iTumba istället.
Vi spelade ganska flitigt ute i landet. Vår spelning i Mariestad var den första utanför Stockholm. Vi hade inte låtar så det räckte så vi fick spela dem tvågånger. Nizzes underbara mellansnack finns dokumenterat på band. Jag garvar fortfarande gott åt det. Han kunde verkligen konsten att reta folk med obcsenaord.
När vi spelade i Delsbo på ett hippiekollektiv skulle vi sälja skivor först. Folket där sa att vi lyssnar först och köper era singlar sen om vi tycker det ärbra. Vi sålde inga singlar. Vi var fulla och spelningen gick åt helvete. Jag minns att Mart reste sig upp från trumsetet mitt i en låt, slog mig i bakhuvudetmed trumstocken och skrek: Det är vers nu!
Vi hade åkt dit från Stockholm i bussen Morsan. På bussen fanns ordentligt med alkohol och dylikt... Resultatet var ju givet...
Vi gjorde också en mindre europaturné med Pizda. Hälften av alla bokade spelningar blev inställda och vi fick betalt i öl. Det går det inte att tanka en busspå så det var med nöd och näppe vi tog oss hem. Vi spelade på bland annat på Hafenstrasse i Hamburg och på Ungdomshuset i Köpenhamn. Hafenstrasse var ettockuperat hyreshus. Ockuperat av stora, skitiga anarkister med en varsin skabbig schäferhund. Huset var fullt med hundskit och bråte. Fönstren varförspikade. det första jag klev på när vi äntligen anförtroddes lov att gå in var en skarp gevärspatron. Det andra stället vi skulle spela på i Hamburgrekade vi dagen innan spelningen. Det var ett hyreshus utan tak! Inne i kåken träffade vi en lortig ockupant med en gigantisk haschklump framför sig påbordet. -Ska ni spela? Här? sa han på tyska. Vi ställde in den spelningen. Det fanns inte ens ström i kåken.
På resan i bussen fick vi pissa i Antes plastflaska för att slippa stanna Morsan. På nån krog i Hamburg skulle vi hjälpa Ante på toaletten men tappade honomnerför trappen så han slog i toastolen så den sprack. Förlåt Ante!
Konstigt var att inte snuten tog oss under turnén. Vi fick ju snatta mat och öl för att pengarna vi hade gick till diesel till Morsan. Men hem kom vi...
Spelningen i Hudiksvall är också ett fett minne.
Det var säkert tjugo band som skulle spela på en Luciafest som SSU anordnade. Hade vi vetat innan att SSU var inblandat hade vi nog aldrig spelat. Bandenfick spela i bokstavsordning. Vi skulle spela klockan fyra på natten! Allt var försenat. Efter vår tredje låt tyckte ljudteknikern att vi skulle sluta spela.Nizze blev arg och vi spelade Palme är död som var tänkt som extranummer. Då fimpade ljudteknikern strömmen och vi blev ännu sneare. Vi rev ner stärkarna ochgapa och skrek. Arrangören krävde att vi skulle betala skadogörelsen men tack vare Nizzes hot med stryk och Roosens diplomatiska förmåga som bestod i att ståoch garva med en öl i handen fick vi till slut besinpengar.
Mart fyllstyrde till Gävle där vi fick sova hos en gammal brud till Roosen. Då hade vi spelat på tre lussevakor inom loppet av en och en halv vecka frånVärnamo till Hudik. Ingen var på själva luciaafton. Sådär höll det på. Säkert en spelning i veckan eller åtminstone en halv.
På våren 1989 tyckte Nizze att det var dags att spela in en ny singel. Men jag och Mart hade börjat tröttna på Grannarna. Jag ville spela hardcore och Marthade andra projekt. Ultrahuset som blivit vår hemmascen hade brunnit ner och vår lilla publik hade börjat svika så det kändes som att vår tid var över. Tillsaken hör också att punken just då var så död den kunde. Ett par år senare blev den populär. Men det var ju så dags då. Vi gick motvilligt med på Nizzesönskan om vi bara slapp betala. Singeln kom ut men omslaget var trist så den sålde inget vidare. Nizze blåste alla som skulle ha betalt så vi andra fickbetala kalaset ett par år senare. Annars hade ARDA-records som var det bolag som gett ut skiten gått ikull. Antagligen rent skitsnack från Arda. Fuck YouArda. Jag vill ha tillbaka mina pengar!
Bandet upplöstes i samband med att singeln släpptes. Efter ett par månader dök det upp positiva (!) recentioner i Magazin April, Slitz och amerikanskaMaximum Rock´n Roll. Vi kanske borde fortsatt men det kändes som att jag var färdig med Grannarna just då.
Jag tror det var 1992 då vi försökte oss på en återförening. Spelningen på ungdomshuset i Uppsala gick bra. Finns visst på film nånstans. På Hunddagiset hadevi vår bästa spelning nångonsin men den i gula villan i Handen slutade i kaos.
Vår lilla publik hade kommit och allt var som förr. Jojje var inte där. Han hade visst börjat knarka och dog det året. Annars var nog alla som gilladeoss där. Alla arton.... De söta punktjejerna var där. Alla fall dem som Roosen inte krossat hjärtat på och vi ville inte göra dem besvikna musikmässigt.
Olyckligtvis var Nizze skitfull redan från början. Han spårade ur efter ett par låtar och började spöa på folk i publiken i sann GG Allin-anda. Mart, jagoch Roosen fick brotta ner honom. När vi trodde att han lugnat sig och vi plockade ihop våra grejer stod Nizze i köket och försökte nita Tompa Eken! Vilyckades övermanna fyllot och Pålle från Bro piskade på Nizze lite lagom. Pålle gillar ju när det vankasvev! Tack Pålle!
Vi försökte oss på en återförening till några år senare men Mart insåg att vi inte var på samma våglängd längre så vi avblåste det hela.
Så här efteråt är jag nog lite stolt över musiken vi gjorde. Låtarna på singlarna är ju ganska bra. Nizzes texter tycker jag bättre om nu än jag hade vettatt göra då. Vi STIM:ade inte singlarna för att Radio Ultra skulle kunna spela dem. Vi blev aldrig spelade i vanlig radio och några pengar blev det ju inte men det var ju inte därför man höll påheller... Många roliga minnen har man fått från repningar, spelningar och från baksätet på Marts gamla blå Ford.
Detta har Mart sagt i en intervju i fanzinet Benzine om Grannarna. Det är rättvis sammanfattning tycker jag.
"Men Sighstens Grannar i alla fall... Det var det första band som jag var ute och spelade med, ute och spelade på andra ställen i Sverige än
Stockholm. Vi fick visserligen aldrig komma tillbaks till ett ställe två gånger eftersom vi alltid var dyngraka när det var nyktert, du vet sådär...
-Jaså, du har också gått igenom den punkperioden, ha-ha?!
- Ja, det var riktigt mycket punk. Supa, spy och bajsa... Ragga brudar... Den stilen! Det var väl kul, men det var ett lite grabbigt projekt, och jaglessnade väl på att spela trummor till slut. Framförallt så lessnade jag på... Ja, vad fan var det som gjorde att vi slutade egentligen? Det var något bråk,något tjafs i bandet. Några blev osams, för alla tyckte vi var så jävla dåliga, så man fick ju skämmas när man sa att man var med i Sighstens Grannar. Så endag fick det vara nog!"
Det var väl ett litet urval om vad som finns att säga. Resten kanske aldrig blir sagt. Jag tackar den lilla skara som tyckte om oss och skänker härmed entanke till Jojje som säkert sätter jävulen på prov i evigheten!
Rikke Tikitavi
