PETER BIRRO - WOLF CHILD

från det ögonblicket/började dagsljuset försvinna/ur mitt liv/och jag vände mig åt ett annat håll/jag förde långa samtal med natten/jag minns att jag låg vaken i min säng/och höll om kudden/örngottet hade en bård av anderöster/som viskade till mej/jag kände att jag var utvald/jag kände att jag redan/hunnit ta farväl av världen/jag kände att orden/jag kände att bilderna/kom till mej

Myspace Layouts at Pimp-My-Profile.com / Best Godfather

Drömmar kan förändra världen. Det visste redan Martin Luther King – och han var inte rädd att säga det högt: ”I have a dream!” Det var så idén om Upp till kamp föddes. Som en dröm. En dröm om att skriva en stor episk film om människor som skulle bli så levande att man inte kunde låta bli att älska dem – vad de än gjorde – med sig själva eller med varandra. Jag drömde om att skriva en politisk film – en film om sextio- och sjuttiotalet som skulle innehålla så mycket kärlek och uppror och svinbra musik att publiken inte skulle kunna värja sig. För första gången i mitt liv bestämde jag mig för att skriva en historia som vågade göra anspråk på att spela i samma division som de berättelser jag själv älskar allra mest. Jag ville våga riskera arslet för att se om det var möjligt att nå dit. Eller som en av mina konstnärliga förebilder, regissören Bosse Widerberg, ofta brukade utropa när han bestämde sig för att göra det omöjliga och möttes av ironi eller misstro: ”Kan gå!”Så jag pratade med producenten Christer Nilsson på Götafilm – och vi bestämde oss för att göra den där historien tillsammans; en film eller en tv-serie om hur det moderna Sverige växte fram sett ur industri- och varvsstaden Göteborgs perspektiv. Men framför allt ville jag att det skulle bli en historia om hur fyra unga människor från helt skilda samhällsklasser möter varandra genom sin kärlek till rockmusiken och sin längtan efter att revoltera mot det svenska folkhemmets instängda självgodhet och tillsammans ingår en pakt att aldrig svika varandra – eller sig själva. Det var så det började – med en dröm – om att skriva om arga människor med knutna nävar – men framför allt om fyra vänners längtan efter kärlek, sammanhang och mening. Jag ville berätta om människor som har modet att stå upp för det de tror på – men som ibland inte orkar med sig själva eller världen runt-omkring dem utan viker ner sig i sorg och ilska över att livet ofta känns så jävla obarmhärtigt och orättvist.Och jag gjorde en lista på människor jag ville träffa och som varit med under de där åren: Jag talade med varvsarbetare och krögare, rockmusiker och läkare, hamnarbetare och skådespelare – jag satt i timmar och lyssnade på människor som berättade för mig om sina liv – och mina anteckningsböcker fylldes av guld och poesi. Under långa, ensamma nätter växte sedan de fyra huvudpersonerna fram inom mig: Tommy, Rebecka, Erik och Lena. Jag tillbringade månader i deras sällskap, skrev mig igenom deras liv fram till det ögonblick då min historia skulle ta sin början.Vi lärde känna varandras hemligheter, sår och drömmar under den där tiden – och efter långa samtal med författaren Oskar Söderlund på Götafilm om historiens struktur så var jag slutligen redo att skriva ner min historia. Men innan jag satte igång klistrade jag upp en lapp ovanför mitt skrivbord med ett citat av Deer Hunter-regissören Michael Cimino – för att aldrig glömma det viktigaste av allt. Vad det stod på lappen? ”The great artistic works are not about ideas, not about themes – they're about people. It's the CHARACTERS! It's the PEOPLE. It's the human dimension – it's the dimension of the human heart. The rest of it – it’s BULLSHIT!” Och till tonerna av Bob Dylan, Joni Mitchell, Rolling Stones och Nationalteatern skrev jag Upp till kamp i ett enda års-långt lyckorus. Och när manuskriptet väl var klart så hände någonting fantastiskt! Producenten Christer Nilsson presenterade mig för Lasermannens regissör, Michael Marcimain – och jag kände direkt att om det bara finns en enda människa på jorden som kan filma Upp till kamp – så är det han! Och så blev det.Jag skulle kunna skriva mycket om Mickes storhet som regissör – om hans nyfikna, ömsinta blick, hans stora hjärta, den kompromisslösa kärleken till historierna han berättar – liksom om hans fantastiska samarbete med fotografen Hoyte van Hoytema och hans mästerliga känsla för detaljer. Men det räcker med att konstatera att Mikael Marcimain har absolut gehör för det som är äkta och autentiskt, och för mig som manusförfattare är han ett bevis på att Gud existerar – och är Cineast. Ett av Mickes många geniala infall om hur Upp till kamp skulle göras var att be Mattias Bärjed i The Soundtrack of Our Lives att skriva all originalmusik (och dess-utom göra rollen som gitarristen Anders i Tommys rockband The Heartbreakers) – och resultatet har blivit ett sagolikt soundtrack, som inte bara lyfter och kommenterar historien utan också bråkar och jävlas med den.Mattias musik har en oerhörd spännvidd – här finns allt från vackra och stillsamma stycken fulla av längtan och drömmar till den råaste, charmigaste och mest skitiga rock’n’roll som någonsin hörts i en svensk film eller tv-serie. Flera fantastiska musikaliska teman löper som en röd tråd genom avsnitten – men de förändras och dyker upp i nya skepnader och arrangemang, eftersom de lånar klanger och färger inte bara av soundet, som förnyas med tiden som går, utan också av karaktärernas liv och sinnestillstånd. Musiken blir en resa inte bara genom tiden – utan också genom våra karaktärers liv och känslor. Den följer dem genom alla år – den lider med dem, sjunger i dem, bär dem framåt genom historien, spränger dem isär eller förenar dem slutligen i en och samma melodi.Ja, jag hade en dröm – precis som Martin Luther King. Det var så det började. Med en dröm om att skriva en stor episk film om människor som skulle bli så levande att man inte kunde låta bli att älska dem. Och tack vare att skådespelarna Fanny Risberg, Sverrir Gudnason, Simon J Berger och Ruth Vega Fernandez så generöst och genialt ställt sin talang, sin kärlek och hängivenhet till historiens förfogande så kan jag utan överdrift säga att den här tv-serien inte bara är en episk historia om stora drömmar – utan också en dröm som går i uppfyllelse. Och som Bosse Widerberg leende skulle ha sagt till sina fiender och vedersakare: ”Det gick!”