Frans Haraldsen

Frans har startat nån form av blogg/dagbok. Kolla in fransharaldsen.blogspot.com
Det finns en massa andra skojiga saker på frans.se och ännu skojigare på polyshop.se/fransharaldsen
Frans finns pÃ¥ msn ibland. Lägg till [email protected]...
Hej. Frans Haraldsen vid tangenterna här. Folk har tjatat på mig att jag ska skriva ner historien om mig och allt annat här på sidan. Så jag försöker mig väl på det i någorlunda korta drag. Om du endast är intresserad av den musikaliska historien får du hoppa fram till 1993 typ.
1976
Jag föddes 1976 på Nacka BB. Det var i januari och säkert kallt och jävligt. Så där som det ska vara. Som det brukar liksom. Eller brukade... Nåja. Jag minns inte någonting alls av det och inte heller de närmsta åren. Jag har fått lite historier berättade för mig av mina föräldrar och min storasyster. Men det ska jag inte tråka er med här. Och min lillesyster minns ännu mindre vad som hände då. Ett som är säkert är att mina föräldrar var oerhört intresserade av sport och tog med oss på i stort sett alla hockey- och fotbollsmatcher mellan 1976-1988. Typ.
1982
Jag gick på förskolan och la mest pussel och gjorde pärlplattor. Ett starkt minne var att vi gjorde pinnbröd. Det smakade himmelskt då. Nu smakar det mest som en sämre variant av trolldeg. Morsan var dagmamma så det var alltid massor av kids hos oss. Vi spelade fotboll och bandy på gården i stort sett hela tiden. Sport var mitt absolut största intresse. Hade jag inte blivit stoppad hade jag nog spelat dygnet runt.
1983 Började ettan. Jag minns att jag blev jagad av tjejerna i klassen på rasterna. Jag vet inte varför. Jag var inte särskilt snygg. Stora glasögon, fula mjukiskläder och rädd för tjejbaciller och tjejer i största allmänhet. Det kanske var just därför... Det värsta som kunde ha hänt då var att en tjej hade fått tag i mig. Hemsk tanke. Det hände dock aldrig och jag klarade mig genom lågstadiet. Jag hade lätt för skolan och sportade en massa. På musiklektionerna sjöng vi "Teddybjörnen Fredriksson" och "Havet och skogen". Alltid. Jämt.
1986
Vi fick byta klassrum och fick en ny lärare. Hon var gammal men snäll. I alla fall mot mig. Hon läste boken Sotarpojken för oss och det var nog enda gången som precis alla i klassen var helt tysta. Jag hade lätt för skolan och sportade ännu mer. På musiklektionerna sjöng vi "Teddybjörnen Fredriksson" och Tyresölåten "Havet och skogen". Alltid. Jämt. Nu i kanon! Nånstans här tror jag att Donkey Kong kom. Även Garbage pail kids. När jag inte sportade spelade jag Donkey Kong och samlade Garbage pail kids-kort. På sommarloven lyssnade jag på Magnus Ugglas, Den döende dandyn, och sjöng och fattade det mesta av hans budskap men inte allt.
1989
Nu började livet på allvar. När jag började sjuan och fick byta skola just därför. En riktig skola för vuxna utan en klocka som "ringde in" Jag kände mig vuxen och kunde inte fatta saker som "hemma senast 22.00" och "inte vara uppe för länge". Nånstans på högstadiet tröttnade jag på skolan. Det passade mig inte längre att sitta still och lyssna på en gammal människa som malde på om nåt ointressant. Samtidigt sportade jag mer än nånsin. Och det blev mer och mer viktigt för mig. Jag spelade fotboll, bandy och ishockey på den högsta nivån för min årskull. Vissa helger kunde det bli upp till sex matcher och olika träningar. Men jag älskade det! Min största idol var Wayne Gretzky och på nåt sätt är han nog det fortfarande. I mitten av högstadiet blev jag också botad mot min skräck för tjejbaciller. Det hände över en natt bara. Fråga mig inte hur. Vid den här tiden fick jag en elgitarr av min far. Och av någon outgrundlig anledning började jag snusa och tjuvröka. Trots mina sportsliga föresatser. Den kombinationen är helt obegriplig för mig i dagsläget. Jag upptäckte även kebab och började åka skateboard. Så när jag inte sysslade lagsporter så åkte jag bräda och snusade och åt kebab. Det var fantastiska tider och jag blev en jäkel på att åka miniramp. När jag slutade nian var jag på krogen för första gången. Jag beställde öl och dom kollade inte legitimation. Detta är också helt obegripligt för mig idag. Jag såg ut som en liten förvirrad pojke i för stor paketpriskostym. Och det var jag också. Restaurangen hette Pungpinan och låg i Skarpnäck. Och mina vänner ingav också ett förvirrat pojkaktigt intryck.
1992
Om jag kände mig vuxen när jag började högstadiet så kände jag mig oerhört vuxen och världsvan när jag började gymnasiet. Men jag var otroligt skoltrött och hoppade av skolan istället. Jag tränade desto mer. På dagarna tränade jag och två andra skoltrötta killar från hockeylaget, som hette Mats Eskils och Nisse Ekman, på Mammut gym på Tjärhovsgatan med vår tränare Jan-Åke Tiensuu. Och på kvällarna var det isträning med laget. Vid den här tidpunkten hade jag slutat med alla andra sporter än ishockey. Jag har nog aldrig varit så aktiv som detta år. Resten av tiden kollade jag mycket på Simpsons och Våra värsta år. Men det blev inte så mycket tid över för annat.
1993
Började gymnasiet igen men det var mest tre år av väntan. Väntan på att det skulle ta slut. Hade väldigt många inkompetenta lärare har jag kommit på i efterhand. Ruskigt. Ett fåtal var bra. Under den här tiden var jag skadad en del men spelade fortfarande ishockey. Jag fick chansen att åka på en del träningsläger med norska juniorlandslaget och allt var frid och fröjd. Men under en sommar som bestod av träning typ 4 timmar om dagen började jag tröttna. Jag fortsatte spela när säsongen började men hoppade sen av mitt i säsongen. Jag var otroligt less på hockey då. Började spela innebandy istället. I slutet på gymnasiet var jag med på skolans julshow. Då jag alltid varit nåt slags teaterapa så passade detta mig perfekt. Jag sjöng, spelade teater och gjorde monologer. Sen var jag fast. Sökte till olika teaterskolor och kom in på en folkhögskola. Men där trivdes jag inte alls och jag slutade efter bara en vecka. Jag började spela hockey igen på lägre nivå men det var fortfarande inte skoj. Men teater och musik lockade desto mer.
1996
Av någon anledning hade jag plitat ihop några låtar och ville göra en demokassett. Demon spelades in med gamla kompisarna Martin Persson (numera Dismember), Markel Månson och Johan Niemann (numera Therion). Och vips så var det musiken som var mitt största intresse. Jag började söka mig till lite olika musikskolor men kom inte in på de jag sökte. Men jag skrev låtar, sålde massor av demos och spelade överallt jag kunde. Det blev många spelningar på privatfester och "viscafé Storken" som drevs av Git Magnusson på Mosebacke. Även på Restaurang Södergök blev det en hel del spelningar. Men det var då det. Jag drömde om att slå igenom och skickade min demokassett till i stort sett alla skivbolag som fanns. Jag fick massor av refuseringsbrev men det var ett bolag som hörde av sig och ville ses. Vi sågs på Gröne Jägaren och de ville göra en skiva. Men allt rann ut i sanden. Och det är jag glad för nu. För jag var långt ifrån bra. Tycker jag själv.
1998
Jag sökte till visskolan på Nordiska folkhögskolan i Kungälv och kom in. Jag blev kvittrande glad när självaste Christina Kjellsson ringde och berättade detta. Både för att jag kom in men även för att en av de största textförfattarna och artisterna i Sverige ringde till mig! Följande år var en orgie i nya vänner, fester, humor, ångest, kärlek, magi, visor och förvirring. Och jag vet inte ens om jag personligen utvecklades så mycket där. Men det var det andra som gjorde. Herrejösses vad vissa utvecklades. Men det var ett skoj år som jag inte skulle vilja ha ogjort. Ett års semester kan man säga när man ser på det i så här i efterhand (om du som läser detta gick samtidigt som mig så tveka inte att höra av dig).
1999
Flyttade tillbaka till Stockholm och fortsatte spela. Knegade med vanliga saker och spelade om vartannat. Höll på så i några år. Släppte en demo till osv. Däremot hade jag sjukligt svårt att komma på nya texter. Jag hade diskuterat texter med Christina Kjellson och hon satte griller i huvudet på mig. Men så här i efterhand så tycker jag det var bra. Jag kan vara lite slarvig annars. Eller jag var det i alla fall. He. Ungefär den här tidpunkten träffade jag David Sandmark och började spela massor med honom. Mest på Tre Backar. Och det har blivit ännu mer spelningar med Herr Sandmark sen dess. Jag gjorde även ett försök att driva någon slags visklubb på en bar under 1999. Det gick ganska bra vissa kvällar och uselt andra. Jag höll väl på med detta en 3-4 månader.
2002
Johan Johansson ringde och frågade om jag ville spela på hans klubb Kompledigt på Stacken-scenen på Nalen. Eftersom jag hade sett Johan spela både själv och med alla typer jag tyckte var bra så trodde jag först att det var ett skämt. Men det var det således inte. Och självklart tackade jag ja. Kompledigt finns tyvärr inte mer men det var den absolut bästa scenen för akustisk framförd musik eller show.
2003
Jag bestämde mig för att jag skulle släppa en "riktig skiva". Jag fick kontakt med en studio via Johansson och började spela in skivan med massor av kompisar. Martin Persson var med och petade i allt och det mesta. Tanken var att spela in en färdig skiva och sen gå till skivbolag och få den utgiven. Mitt under inspelningsarbetet så var jag och svängde mina lurviga på Södra Teaterns terrass. Jag vet inte varför. Men just denna kväll så råkade jag springa in i både Stefan Sundström och Lars Demian. En överdrivet förfriskad undertecknad började operation värvning. Jag ville att dom skulle vara med på skivan. Både tackade ja efter tung förhandling om varsin flaska whiskey (Sundström ville ha Taxi hem också). Veckan efter kom båda till studion och gjorde sitt arbete. Sundström körade och Demian körade och spelade triangel (så här i efterhand har jag hört att C-J Vallgren gärna hade tagit Demians triangeljobb men jag har ordnat att han ska få göra ett kazoo-solo på nästa inspelning). När skivan sen var mixad och klar så hann jag inte kontakta nåt bolag. Mina kompisar Fredrik Petersen, Markel Månson och Stefan Alcén startade ett skivbolag (Nice Valley Records) och ville ge ut skivan. Sagt och gjort. Allting planerades i minsta detalj men blev så klart försenat ändå. Men i september 2003 kunde vi ha releasefest för skivan "saker som ibland och oftast händer" för ett fullsmockat Alcazar på Nalen. Vi sålde så pass många första veckan att skivan hamnade på topp 100-listan. 2003 spelade jag för första gången på en lite större visfestival också, nämligen Katrineholms visfestival. En otroligt bra festival!
2004
Johanna - en gammal kompis från tiden på Nordiska ringde mig och sa att hon hade ett erbjudande som jag inte kunde motstå. Hon tyckte att jag skulle starta en akustisk klubb på relativt nystartade Mondo i Stockholm som drevs av Håkan Waxegård. Jag stämde träff med Håkan och Johanna och vips så var mondo:frispel igång och jag blev översköljd av demoskivor. En del var lysande och andra mindre bra. Det blev några roliga år och en uppskattad liveklubb. En sak som jag kommit på i efterhand är att jag hade väldigt många bästa vänner då. Eller jag blev ganska populär. He. Hur som helst. Min tanke med mondo:frispel var att en etablerad artist skulle spela varje vecka och tre oetablerade. En rolig sak är att bland de oetablerade artisterna så fanns namn som Lesli, Janina, Raymond och Maria, The 21st century niose, Waver, Sofia Talvik, Firefox, Laleh, Asha Ali osv. Jag såg massor av konserter dom här åren och blev jäkligt trött på det. Och när jag bestämde mig för att lägga ner så kändes det också rätt. Dessutom hade det ploppat upp akustiska liveklubbar i vartenda gathörn så det kändes inte särskilt unikt längre. Men tack vare en underbar publik och underbara artister så blev mondo:frispel en stor grej i mitt liv. Och det är jag tacksam för. På sommaren 2004 var jag bokad på en jäkligt häftig festival som heter Visfestival Holmön utanför Umeå. Jag sålde slut alla skivor jag hade med mig på 10 minuter och Holmön kommer alltid vara ett stort minne för mig dit jag gärna åker tillbaka. Många gånger.
2006
2006 blev jag bokad till den största visfestivalen som finns. Visfestivalen i Västervik. Jag blev så klart mycket nöjd över detta. Men i samma veva slog det mig att jag inte spelat in nåt nytt material sen 2003 och att det inte alls lät som jag gjorde nu. Så jag bestämde mig för att spela in nytt. En EP skulle det bli med runt fem eller sex låtar. Jag ville att den skulle spelas in live för att den skulle låta så nära som möjligt som jag gör live. Mina vänner Thomas Jansson och Gustav Lind ställde upp med musikspelande och Joy Deb med studiorattande. Resultatet skulle anlända två dagar innan jag skulle spela i Västervik men så klart blev den försenad från presseriet. Precis som det alltid blir. Men efter den helgen fick jag i alla fall skivorna hemskickade. Veckan efter det så gjorde jag återbesök på på Visfestival Holmön. Lika kul som 2004. OCh givetvis hade jag nya skivan med mig. Skivan heter för övrigt ”det där hånglet”.
2007
Jag gillade iden med att göra EP-skivor. Därför ville jag göra en till. I januari spelade vi in en ny live-EP som släpps den 15 mars på Mosebacke i Sthlm. I övrigt får vi se vad som händer i framtiden…
Men tills dess. Ha det bra!
/F