Jag mäter och noterar
en viskning längs bergets kam
Alla hemligheter vill berättas,
alla viskningar nå fram
Ovisshetens kärna hårdnar,
men jag sträcker mig ändå
för att gripa efter din gemenskap,
vill att vi ska se det, båda två
Men du letar efter vinden
när den flyr längs cirkelns rand
I din knutna näve rinner bläcket
- allt du skrivit i din hand
Och i den djupa sömnen ser du
hur din sanning reser sig
Mitt i natten omsluts ditt hus
- törnrosbuskar skyddar dig
Han tar en bok ur hyllan - orden sluter till hans rum
Här är något han har strukit under, nu är sidan kall och stum
Följ med mig och leta efter
vad som helst vi hittar alltid
något, följ med mig och leta
____________________________________________________________
________________________________________________
Det är på en något märklig fest i en vindsvåning i Göteborg, en augustinatt
2004 som Pär Eriksson medger att han tonsatt en av mina dikter;
"Skatorna och jag". Och det blev morgon och det blev afton även dagen som följde och vi tyckte oss förnimma att det var gott.
____________________________________________________________
________________________________________________
Jag skulle vilja ha en linje, något att titta på
i marken och följa. Som tejpbitarna
nån satt ut på scen för att markera;
här ska du stå. Kanske en uppenbar image,
som cat5. Kanske en logga, en snygg, clean logga. Enkla färger. Starka, tydliga linjer.
Någon gör en intervju med mig. En lång intervju
på ett tjusigt fik med dyrt kaffe. Jag köper
förutom kaffet kanske två, eller tre småkakor
också och journalisten har en bandspelare.
Klirret i porslinet och allt jag säger samlas
i små högar i bandspelaren, bildar mönster,
sammanhang som journalisten,
med nästan översinnliga förmågor,
lätt snappar upp och snabbt nedtecknar.
Och jag läser artikeln några veckor senare.
Två gånger. Eller tre, vid köksbordet och så
finns loggan med i hörnet på varje sida.
Josefin
