Zoie Finer

My name is Zoie Finer and I live in Stockholm, Sweden. After living a bit abroad like in Paris, the UK and Greece, I now settled down in Stockholm again. My father is British and my mum's American. The different art forms such as music, dance and acting have always been a big part of my childhood. My special singing voice (as others tell me) I started to develop in my early teens.
In addition to my own talent, many in my family also persue a great musical career such as my sister Sarah Dawn Finer and brother Rennie Mirro, Dorothy Irving, Eric Bibb amongst more.
Throughout the years and different music degrees ( the last degree was at the Royal College of Music in Stockholm) I've tried most musical styles but feel most comfortable with jazz, sing and songwriter pop, soul and blues. I perform with jazzbands and have sung in soul cover bands, and gospelchoirs. The most important thing for me when I play is that there is a meeting amongst the musicians but also towards the audience and the goal is always to make the edge of the stage disappear so that the emotions truely can meet. I have sung in all sorts of venues like restaurants, clubs, stages, private parties, churches and in studios.
It would be great to get in contact with some managers and other musicians. Feel free to contact me...
Recension i Täby Danderyd Tidning, av Magnus Östnäs, 2007-10-10
Zoie Finer bubblar och sprakar
Sångerskan Zoie Finer tar hand om såväl Owe Thörnqvist som Sting och gör det med ett lekfullt, blåtyngt allvar.Tillsammans med bandet bjöd hon koncentrerade ögonblick på Täby Park Hotel i söndags.
Jag vet inte hur pass roligt hon hade det på Täby Park Hotel i söndags. Men hon övertygar mig – sångerskan Zoie Finer. Stundtals både bubblade och sprakade det kring 30-åriga Zoie som står på scen som om hon alltid stått där. Hon och bandet öppnar med en stensäker ”Alone together” där saxofonisten Anders Ekholms varma och lätt knastriga tenor lägger värmefiltar som Finer kan kliva vidare på. Inte för att hon skulle behöva det. Zoie Finer har en självklar såväl musikalisk som scenisk auktoritet och styr allt som oftast, tillsammans med klangfärdige pianisten Pelle Karlström, bandet vidare ut på små utflykter.
En inledningsvis halvinspirerad ”The Man I Love” blir efter i slutchoruset till ren musikglädje efter att Zoie och bandet sorterat ut kulörerna. Och hon och bandet gör det, allt som oftast. På borden i Täby Park Hotel ligger ett menyförslag om 99 låtar, alltifrån ”All the things you are” till ”You go to my head”. ”Beställ vad ni vill ha så får vi se om ni får igenom några önskningar till andra set”, säger basisten Christian Paulin, bandets egen atomurstickande moraklocka.
På menyn står Owe Thörnqvists ”Mister Kelly” – en låt som Monica Zetterlund odödliggjorde på sin andra soloskiva ”Ahh! Monica” 1962 – den behöver jag inte önska eftersom Zoie Finer gör den till sin egen, med en bugning åt Zäta plockar miss Finer fram blues-spräcket och framkallar lätt rökdimma i lokalen.
Mister Kelly är briljant och allvarsam, Cornelis ”Somliga går med trasiga skor” inleds med Janne Kullhammars bossahoppande trumintro och avslutande gapskratt, Pelle Karlström strör små eleganta diskantkristaller i Stings ”Fragile” och Zoie sjunger den så att man både hör och känner texten. Det är ett koncentrerat ögonblick att ta med sig in i vintern.