Trots dessa ovanligt dåliga odds har jag så långt tillbaka mitt minne bär mig, varit som förhäxad av musik. Lektioner i trumpet, trombon, saxofon och tvärflöjt på kommunala musikskolan byggde grunden. Lån av brorsans gitarr och skivsamling fixade resten.
Och tack gode gud för att jag fick växa upp i Älmhult! Jag tror inte det var en enda av mina polare som inte var sjukt intresserad av musik. År efter år bombarderade de mig med den bästa punken, rocken, hårdrocken, soulen och countryn som gick att uppbringa. Inte minst på festerna, där två–tre minuters ensamrätt till vinylspelaren ofta var betydigt mer åtråvärt än att få lägga vantarna på Anna, Camilla eller vad nu töserna hette.
Snart var jag redo att mäta mina egna musikmuskler med mästarna. Första bandet hette Tricky Woo, där vi altarslaktade gamla soulklassiker på löpande band. Ganska många livegig blev det förvånande nog och t.o.m. en studioinspelning. Den egenkomponerade låten hette Give It Up och gavs ut på en lokal samlingsplatta med riktnumret för Älmhult, 0476, som förförisk albumtitel.
20 år, en fru, två barn, två skivor med alt-countryrockarna Deeptone, en IKEA karriär samt en rejäl livskris senare, har jag äntligen bestämt mig. Musik är det som gäller. Punkt slut. Hur det känns? Som någonting jag borde ha gjort långt innan Ansgar förde kristendomen till Sverige.
Så nu står jag här, med ett helt nytt liv och en kommande skivrelease runt hörnet. Jäklar i havet!)
Martin
Myspace Layouts by Pimp-My-Profile.com