Daniel Öhrvall

Daniel Öhrvall såg jag för första gången på klubb Limbo i Göteborg. Jag satt vid ett litet bord med en vän och jag var inte beredd på vad som hände. En bit in i koserten tittade jag på min vän, jag sneglade runt mig, på de ca trettio personer i det där lilla rummet. Allt verkade som vanligt. Några lyssnade. Några pratade. Några verkade lite lyriska och andra ganska ointresserade. Men förstod dom vad som hände, förstod dom vad dom just hörde. Vem vet.. Han kom i på scen i svarta smala byxor, tajt dubbelknäppt kavaj, en munspelshållare och en gitarr. Han rörde sig nervöst men nyfiket mot mikrofonen. Lockarna kring tinningarna sände kopplingar till något ortodoxt och religiöst. Han drog inlednings ackorden till "Från Sid till Grace" (som jag senare föstod, då jag bekantade mig med hans skiva)Detta låter folk, ja ja tänkte jag, mysigt. Men när han börjar sjunga "Vi har en Panda i köket och en läcka i ett rör" sätter sig en pil i bröstet. Sen rullar sången vidare med bibliska bilder och landar på en flygplats jag sällan varit på. Han spelar minst fem liknande låtar till och slutade spela och vi apploderade förstås. Men förstod publiken vad de just hade hört. Vem vet... Efter konserten frågar jag min vän om han föstod. Men han ryckte på axlarna och sa att det var inte hans musik. Jag gick fram till Daniel Öhrvall och tackade för en fanstastisk spelning och sa att jag var journalist och gärna skriver en notis om detta. Då blir du den första sa han och skrattade lite. Så när han frågade om jag ville skriva lite i detta sammanhanget så tackade jag naturligtvis ja. /Mårten Fridman