Bo Kaspers Orkester

Bo Kaspers Orkester - 8

…sjutton år, en miljon tvåhundratusen album, ett tusen konserter senare…

Bakom den anonyma titeln 8 döljer sig avgrund. En skilsmässoplatta där varje sång doftar av längtan efter den kvinna, det barn, den människa eller den orkester textförfattaren inte längre är en del av. Varje textrad andas separation och en önskan att åter famna det liv som nu är slagit i spillror. Tänker jag när jag lyssnar till de tio sångerna på Bo Kasper Orkesters åttonde album.

Bo Sundström dyker upp först av medlemmarna i Orkestern. Han ser trött ut. Härjad. Skilsmässoplågad hinner jag tänka innan han berättar om att han och hans fru var ute och åt bröllopsmiddag kvällen innan. Ridå. Min världsbild faller samman. Fram träder snabbt en ny. Konsten är förunderlig. Outgrundlig. Ständigt i rörelse. Stor konst måste låta oss tro att det är verkligheten den berättar om. Jag blev grundlurad och har sällan känt mig så lättad över att bli blåst.

De andra medlemmarna i Orkestern dyker upp och vi pratar om vad det nya albumet egentligen har för tema. En av killarna i bandet har verkligen skilt sig, en annan kommer släpandes på två barn i den ålder då de inte går att sätta ner för att lyssna på vuxnas samtal. 8 handlar om svårigheten att leva tillsammans. Jag vill leva med just den här människan, men hur ska det gå till? Jag vill spela med just det här bandet, inte med några andra. Men orkar jag verkligen med det? Bråkar gör man bara med dem man bryr sig om. Ju mer passionerat förhållande, desto häftigare bråk.
8 skiljer sig markant från 2006 års Hund. Den Stones-rock som fanns där är ersatt med ett både igenkännligt och samtidigt helt nytt Bo Kaspers-sound. Den här märkliga orkestern har lyckats uppfinna hjulet på nytt och kommer ut på andra sidan med skalpellvass musik som brinner med en svetslågas intensitet. Men för den som inte lyssnar uppmärksamt kan den lika gärna vissla förbi utan att du märker denna finkalibrerade minimalism full av mänsklig värme.

Förra gången var det viktigt med energisk rockmusik som visade musklerna. Den här gången är det hjärnans och hjärtats muskler som spänns. En episk, storslagen musik klädd i vardaglig kostym. Inkännande och humanistisk, musik som svävar fram, ett band som flyger, så lätt, så lätt. En åtta är en evighet när den lägger sig ner.

Var kommer lugnet ifrån? En egen nybyggd studio ger trygghet och en stressfri miljö. Tid att pröva. Tid att misslyckas och börja om från början. Michael Malmgrens kontrabas och Fredrik Dahls vispar pekar både framåt och bakåt. De knyter an till en musiktradition och när Mats Schubert lagt sina klaviaturer - och kört gästande Peter Asplunds trumpet genom diverse maskiner - då tydliggörs det ytterligare att detta inte är svenska jazzpastischer utan Bo Kaspers Orkester 2008.
Sorgen och smärtan finns där men den är inte allenarådande. I ”Innan allt försvinner” vaknar textförfattaren upp till en fantastisk dag i en liten lägenhet i Köpenhamn. Solen strilar in och han ligger där i den lilla ettan och påminner sig själv om att ta vara på de små, försvinnande korta, till synes vardagliga, ögonblicken och betrakta dem som det stora i livet.

I ”Brev” skriver han till ett barn som flyttat långt, långt bort och han hoppas att det ska gå bra. Han håller tummarna och är rädd hela tiden. Genom hela albumet är han skraj. Det kan braka när som helst.

Leonard Cohen säger att det är ett krig mellan man och kvinna. Bo Kasper tycker att kriget är större ändå. Livet är ett krig. Vuxenheten är ett krig. Cohen har aldrig sprungit sig andfådd mellan dagis och Konsum. Det lilla livet är det stora livet. BKO betraktar sig själva och därför ser de oss. I går tog de in på hotell, nu är det ”November” och det är dags att tala med en helt annan röst. Och på kvällen när ungarna har somnat och allt är stilla väller vemodet in. Tro, hopp och kärlek, för all del. Men framförallt vemod.

”Tack för konserten” skrevs efter en Håkan Hellström konsert i Visby. Hellström var så knäckande bra, så respektlös och så inspirerande. Det finns ingen väg tillbaka, BKO måste fortsätta sitt värv. Göra det enda de kan och det de är bra på. Spela. Sjunga. Åka ut med stor orkester i höst och - bara för att det är så roligt - göra en sväng till under våren. Men då står endast fyra edsvurna män på scenen.

Det enda anständiga man kan göra som musikarbetare i dag är att gå ut och möta publiken. Göra sitt bästa. Gång efter gång. Det får duga och det duger. Tack för konserten.

HÃ¥kan Lahger, september 2008