wrrp

Av Thomas MillrothEn ny etikett med ett namn som kunde vara taget från en östtysk ungdomsgård på 70-talet: Treffpunkt. Det är menat som beröm! Bakom projektet står galleristen och musikälskaren Gert-Olle Göransson, Galleri Ping Pong i Malmö, och formgivaren Andreas Nordström.Debuten har de lyckats fantastiskt med, och om jag känner Ping Pongs musikvibbar rätt lovar det kommande mycket mer. WRRP är ett duoalbum, där två betydande improvisatörer träder fram. Jakob Riis känner vi från en rad olika projekt, Alarm 112, Ghettoblasters m.fl. Anders Lindsjö har varit mindre synlig, men jag minns honom från till exempel Maxcolic.Båda två träder fram som de märkliga ljudskapare de är. Lindsjös gitarrspel bänder och böjer, slänger in litet igenkännbara fraser för att sedan ge sig ut på tunn is. Riis smyger fram med små precisa ljud. De sitter retligt i ryggen på gitarren ibland. Driver framåt. Drar sig tillbaka och låter de akustiska ljuden ge sig av på äventyrliga luftfärder. Det kränger, lyfter, sjunker, men svävar på samma obegripliga sätt som humlan lär flyga. Alltså innovativt. Riis blåser knastrande elektriska moln i vägen. Datorn sticker upp mer ju längre skivan går. Skapar rum av skärande toner, som målar upp utrymmet, mäter utsträckningen. De två instrumenten förenas allt tätare, och de tillåts båda sticka fram nosen och ge helt egna kärva klanger ifrån sig, men mot slutet förenas det akustiska och digitala till en intensivt pulserande väg genom tidsrummet. Det är samtidigt intensivt och återhållsamt. Strukturer och formler både används och bryts ner, plockas isär för att sättas ihop till ett närmast maniskt rytmiskt flöde. Så tätt spelar de sig samman, medan jag lyssnar, att jag undrar om de kunde trassla upp instrumenten från varandra efteråt.En vasst utförd klangfärd, som rör sig kring ljudliga och rumsliga positioner. En koreografi för båda öronen som gör en litet yr på slutet.