DAN ANDERSSON
av: Lena Marklund
Dan Andersson föddes 1888, var uppvuxen i ett skolhus i Dalarnas finnbygder, Skattlösberg. Hans far hette Adolf Andersson och var folkskollärare i Skattlösberg. Hans mor hette Augusta Scharp arbetade en tid som småskollärarinna.
Dan hade 5 syskon. Hans släkt var ur ett finskt ursprung. Hemmet var fattigt, men det som mest förmörkade sonens ungdom var hans oförmåga att dela föräldrarnas gudsfruktan. Hans känsliga och labila lynne, ett modersarv, gjorde det särskilt svårt att acceptera faderns stränga och stela idealism.
1906 började han publicera dikter i tidningar och av breven framgår att han skrev social indignationsdikt.
I april 1902 sände Dans fader honom till Amerika, han var då 14 år gammal. Resan dit och vistelsen där ca.åtta månader blev en av de grundläggande upplevelserna i Dans levnad. Det satte djupa spår i hans utveckling, diktning och det gav stoff till den postuma berättarsamlingen "chi-mo-ka-ma". Dan gjorde också en flitig insats i nykterhets- och folkbildningsarbetet. Här under vaknade planerna på författarskapet på allvar. 1914 kom kolarhistorier, hans debutbok, temat är det solidariska kamratskapet.
Den själsdödande tillvaron i kolarkojan gör honom mottaglig för ockulta upplevelser. Blandning av mystik och naturlism skapar en säregen stämmning det förmedlas till läsarna på ett smidigt men kraftigt språk.
I nästa bok:
Kolvaktarens visor 1915. Avspeglar författarens kamp att lösa livsproblemen och handlar om ensamma, olyckliga människor och deras paradoxala kärlek till livet. Dan prövade här med framgång en ny stil och vill efter Jack Londons föredöme skildra livet som ett biologiskt faktum "hänsynslöst, kallt, hårt och glänsande". Dikterna i Kolvaktarens visor, de flest tillkomna 1913, rör sig med samma motiv som de första prosa-berättelserna. En del är efterklang och falskt patos(stark känsla). Stämningen bärs i hög grad upp av de fantasieggande naturbilderna, i vilka den bistra vinternatten beslöjats med romantiska attribut. Konstformen i Kolvaktarens visor - har liksom i Dans lyriska diktning överhuvud - ett utpräglat musikaliskt anslag, vilket lockat tonsättare som Scholander, Turesson och Gunde Johansson. I juli 1917 tillträdde Dan en befattning som journalist på tidningen Ny Tid i Göteborg. Den tiden blev inte så långvarig. Novellsamlingen "Det kallas vidskepelse" 1916, vars titel härstammar från Bergius, är en uppgörelse med skaldens gamla idel. Dan ställer de fattiga och smutsiga skogsbornas primitiva mystik. Denna estetiska individualism motsvaras rent stilistiskt av expressionism. Dan arbetar nu gärna med visioner i stället för observationer. "Svarta ballader" 1917 bär också vittnesbörd om Dans nya orientering från det konkreta till det metafysiska. Exempel ur Svarta Ballader 1917. "Omkring Tiggarna från Luossa". Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring, och vid lägerelden hörde de hans sång. Och om bettlare och vägman och om underbara ting, och om sin längtan sjöng hand hela natten lång"
Han skrev visserligen fortfarande "vildmarkspoesi", men sysslade mest med trasiga och ensamma människor, vars tappra livskamp i en grym värld gav honom ett acceptabelt svar på de metafysiska spörsmålen. Föredömen hade han hos Dostojevskiij men mest hos Kipling, vars På sju hav han virtuost översatte 1918, Denna inspirerade inte bara till ämnesvalet utan har också utövat en direkt formell påverkan. Diktsamlingens titel anger, att Dan nu lämnat den enkla visan för den konstmässiga balladen. Den konstnärliga temperaturen har stegrats. Dan utnyttjade alla tänkbara effekter för att uttrycka det outsägbara. Med typografiska finesser, exotiska inslag (finska ortsnamn), hyperromantiska ordkombination ("det dunklaste dunkla") och musikaliska klanger suger han musten ur sina motiv. Ett typiskt exempel är En spelmans jordafärd, som ger illusion av brusande orkestermusik med sin kontra-punktiska uppbyggnad, genom rytmen och de konstfulla inrimmen. Det djupast karakteristiska för Svarta ballader är dock den självuppgörelse, som skalden genomför i dikt efter dikt. Han försöker här liksom i de många vackra efterlämnade dikterna befria sig från den hårda gudsuppfattning, som bara kände alternativen synd och nåd, men han tvingas ständigt dra på sig botgörarkåpan. Brottningen med de personliga problemen dominerar även de självbiografiska berättelserna "De tre hemlösa" 1918 och "David Ramms arv" 1919, som utgör en betydelsefull förbindelselänk mellan Strindbergs Tjänstekvinnans son 1920 och 30-talens självbiografiska romaner. De tre hemlösa berättar om hur David Ramm frigör sig från sin faders gud. Skildringen ges med en skakande kraft och formella behärskning, som gör boken till ett av våra klassiska prosaverk. David Ramms arv är mer förvirrad och avspeglar direkt Dans egen aktuella situation men bjuder på enskilda högstående partier. Romanerna Vägen, en våldsam protest mot kritiken över David Ramms arv, samt Arbetsdagen som handlar om konstnärsvännerna i Stockholm , blev bara fragment men vittnar om att Dan under sin sista tid nått fram till en konstnärlig förnyelse, en antinaturalism. Än klarare framgår detta av de sista dikterna, där formen komprimerats, troligen under påverkan av Vilhelm Ekelund. Botgörarattityden finns kvar, men även något nytt skönjes, som bekräftar Bertil Lauritzens förmodan att Nya testamentets kärlekslära visat en väg ut ur barndomens skräcksyner. "Som liten drömde jag ordlöst ve om namnlösa ting, säg det ondan ske, det som icke har slut eller hopp. Det skälvde, borrade, slipade ben och välträde berg av formlös sten över skälvande gossekropp".
I juni 1918 gifte sig Dan med Olga Turesson, småskollärarinna. De fick en dotter som hette Monika. Hon föddes efter Dans död. Hustrun Olga var då i sjätte månaden.
Dan hade lätt för språk, han var självlärd. Dan hade arbetat som kolare, spelman, journalist , artikelförfattare , lärare och till slut som ombudsman innan han på tiotalet gav ut några samlingar dikter och berättelser ex kolarhistorier, kolvaktarens visor och svarta ballader. I dessa tre samlingar finns de visor som gjort honom legendarisk. Genom allt vad Dan skrivit går detta sus ifrån skogsvidderna men också ett tungt grubbel över livets mening.
September 1920 dog Dan på Hotell Hellman i Stockholm. Pga att man hade rökt med cyanväte mot ohyra och de inte hade vädrat madrasserna ordentligt. Händelsen blev en sensation och Dan fick genom sin tragiska död en publicitet som under livstiden aldrig hade kommit honom till del.
TONSÄTTARNA :
Gunde Johansson (1922-1995)
Gunde Johansson är starkt förknippad med Dan Andersson. Redan i unga år stiftade han bekantskap med visan om Brogren, som stämde sin fiol och spelade för spökblåa, månlysta snår. Det var så tidigt som 1952 som hans tonsättning av "Omkring tiggarn från Luossa" kom till. Idag en klassiker i den svenska visans värld. Inte gjorde det saken sämre att den i Hootenanny Singers version blev en av långkörarna på Svensktoppen.
Gunnar Turesson (1906-2001)
Från början hade han planer på att bli violinist men år 1918, när han var tolv år, gifte sig hans syster Olga Turesson med Dan Andersson. För Gunnar Turesson blev det en livsavgörande vändpunkt. Med tiden blev det en naturlig del av det musikaliska arvet att tonsätta och sjunga Dan Anderssons dikter. Detta ledde så småningom in på det område som blev Turessons eget signum - den litterära visan.
Vid sidan av Dan Andersson och Gabriel Jönsson tonsatte han även Nils Ferlin, Hjalmar Gullberg, Prins Wilhelm och många andra samtida skalder och gav visan en litterär ställning som på sitt sätt blev unik.
Sven Scholander (1860-1936)
Sven Scholander var på många sätt den svenska lutsångens fader. Han var den förste som "återupptäckte" Bellman och framförallt hävdande den individuella och dramatiserade framställningen. En miniatyrteater i sin egen rätt. Sven Scholanders tonsättningar har också nått en mycket stor publik. Vem har inte någon gång nynnat på t.ex. "Helgdagskväll i timmerkojan"? Kanske utan att känna till att det är Sven Scholanders musik.
Thorstein Bergman född 23 aug.1942 i Härnösand
Uppväxt i södra Västerbotten, i Sörbyn nära Umeå. Senare bosatt i Örebro, Västerås, Falun, Stockholm, Härnösand, Värmdö. Nu åter i Stockholm, för tredje gången. Examina, formell kompetens: alls ingen. Autodidakta studier: en hel del. Avbruten realskola, anställningar i diverse yrken; tandteknikerelev, stämpelgravörslärling, fabriks- och byggnadsarbetare, trafikbiträde vid SJ, resebyråtjänsteman fram till den sångliga debuten 1965. Därefter professionell sångartist, vissångare (»trubadur», säger många, men jag har aldrig riktigt accepterat titeln för egen del), alltmer kompositör och författare.