Guttersnipe

Jag (Jocke) och Henke började spela tillsammans i ett band som hette Total Chaos för en herrans massa år sedan (91/92 nån gång skulle jag tro). Då ingick även två killar vid namn Tia och Anders i bandet. Vi spelade in en demo under det namnet och hade ett gäng spelningar här i Umeå. Efter nått år så bytte vi namn till The Antagonists, vi spelade in ett nytt demo (den här gången i en riktig studio) och fortsatte att turnera runt på Umeås ungdomsgårdar…Kring årsskiftet 93/94 beslöt sig Tia (som spelat bas och dittills skrivit alla låtar) att sluta spela med oss för att kunna koncentrera sig mer på sitt andra band, trallpunkbandet Slutstation Tjernobyl. Kvar blev det alltså bara jag, Henke och Anders. Det kändes ganska svårt i början att vi helt plötsligt skulle börja skriva texter och göra låtar själv. Men med en blandning av ungdomlig entusiasm, egen replokal och tillgång till folköl och survin, så gick det väldigt bra.Efter bara några veckor hade vi fyra nya, helt egenkomponerade låtar som vi tyckte var jävligt bra. Jag tror vi repade nästan bara dessa 4 låtar i ett par månader innan vi bokade studiotid, och tillslut fick spela in dem… Den demo kassetten slutade som vår första singel - United And Strong, på tyska Knock Out/Nightmare Records (1994). Tre av låtarna hamnade dessutom på samlingsskivan Oi! The New Breed vol II, på Step-1. I samband med att vi fick veta att vi skulle få släppa en singel så slutade Anders spela med oss. För att han ville spela innebandy istället!?!? Efter Anders slutat spelade Pan med oss i ett par månader och var med på omslagsbilderna till singeln. Sen slutade han, för att lägga mer tid på styrketräningen, om jag inte minns helt fel. Efter Pans lilla gästspel så tog vi in Fredrik Sehlin på trummor.Tony på Step-1 tyckte så mycket om våra låtar från första demon att han senare erbjöd oss att spela in en fullängds CD på hans bolag. Det kunde vi ju naturligtvis inte tacka nej till (även om man nu i efterhand kanske skulle ha gjort det). Om jag minns rätt så var vi jätte slöa på att göra nya låtar och Tony blev mer och mer otålig. Så det slutade med att vi gick in i studion så fort vi fått ihop 12 nya låtar och spelade in dem. Resultatet blev en katastrof, som vi döpte till 1995. Skiftande kvalité på låtarna (flera som aldrig borde spelats in) i kombination med ett uselt (för ”rent”) ljud och att alla låtarna gick hälften så fort som de skulle gjort. Även om vi fortsatte att spela vissa av låtarna mycket live, så var det nog ingen som tyckte att skivan var sådär jättebra. Men det var bara att bryta ihop och komma igen.Senare samma år (1995) spelade vi in 5-6 låtar igen och den gången gick det bättre och resultatet (av fyra av dessa) kan man höra på EP’n We Are The Army som släpptes av spanska Bronco Bullfrog Records (1996). Efter den så ”slutade” Fredrik och vi tog in Uffe på trummor istället.Ett par år senare så kom vi i kontakt med Sidekicks Records och spelade in CD-singeln (som senare även släpptes på vinyl av DSS) Never Surrender, Never Give In (1998). Sidekicks hade av nån outgrundlig anledning, som jag inte kommer ihåg, kontakt med svenska skolan uppe i Happaranda, så det var bara att hoppa på bussen (kl. sju på morgonen, dagen efter att Uffe tagit studenten) och åka upp och spela in. Efter det så tyckte vi det var dags att ta in en till gitarrist (Åberg), främst för att få bättre ljud när vi spelade live. Det var inget svårt val, han var ju ändå alltid med om vi spelade nånstans…Året efter släpptes vår andra fullängdare (också den på Sidekicks) Join The Strike (1999). Myspace Backgrounds