Charlie Norman - pianist, kapellmästare, sångare, entertainer. Turnéerna spände över mer än 60 år med idel fräscha vitsar och allt tunnare bakåtstruket hår.
Hans frontala utspel i boogie-woogielåtarna stod i skarp kontrast till hans nästan självutplånande ackompanjemang av andra artister. Vänsterhanden fick lattja på egna sessions - annars var han omgivningens ödmjuke tjänare som ackompanjatör, arrangör och vitsifikatör - långt in på ålderns höst.
Född i Ludvika den 4 oktober 1920 försökte han sig först på fiol och trumpet tills han fann ett piano. Charlie fick han heta i skolorkestern där två hette Karl Erik. Som 17-åring satt han in i Håkan von Eichwalds jazzorkester, men avspark som landets officielle boogiewoogiepianist gjorde han hos Seymour Österwall på Nalen i Stockholm.
Han fick tuberkulos och svävade mellan liv och död under en lång och besvärlig konvalescens. Men återkom med nya framträdanden och nya skivor och med bara en lunga kvar. Under 50-talet blev han ett ankare i radio med sin lyssnarvänliga röst.
- Nu ’ka vi ’pela en platta me’ d’ok, sa han.
Alltså: "Nu ska vi spela en platta med Duke." Han pratade så.
- På eterhörande, avslutade han sina radioprogram.
Det fanns bara en kanal på den tiden. Första succén hette "Nattugglan". Motpol var Pekka Langers "Nattuppen". Under en tid gjorde de båda ett gemensamt program. Sedan övergick Norman till "Charlie i skolan" med signaturmelodin "Schooldays", direktsänd morgonshow från olika skolor.
Han kompade med kort varsel "Dagens revy", dagsaktualiteter med Gösta Bernhard, Sickan Carlsson och Stig Järrel.
Han blev en av efterkrigstidens svenska röster, musikern från vischan som blev offentlig, pianist i likhet med Sven Arefeldt och Povel Ramel. Mot landsbygdens ostämda pianon förde han en ojämn kamp.
Som artist var han lekfull och lättsam, inte ett ord för mycket, aldrig en ton för mycket, snarare för lite, tyckte vissa. Han sjöng in storsäljande örhängen, assisterade Piaf, Aznavour, Fats Waller, Chico Marx, spelade i Monte-Carlo, på Mallorca, skrev filmmusik och musik till en lång amerikansk tv-serie som utspelades i Europa och inspelades i Sundbyberg.
Hans låtar hade titlar som "Hard paper boogie", "Metronome boogie" eller "Tomteboogie" (travesti på "Tomtarnas vaktparad"). Namnet Charlie Norman lät lika internationellt. Sverige var på väg ut i världen. Vissa insåg det mer än andra.
Han gjorde allt för publiken, visade aldrig ett glapp eller skymten av något oroande gungfly. När han fick cancern bortopererad och påse på magen skrev han boken "En liten bok om stor glädje" - olycksbröder och olyckssystrar till tröst.
Mot slutet kände han sig ibland som om han klivit direkt ur en monter på Musikmuseet.
- Jag har besökt regalskeppet "Vasa" också, sa han. Vi gamla reliker måste hålla ihop...
Och så spelade han en smattrande boogiewoogie som om åren aldrig dragit förbi.
Charlie Norman var en underhållare med starkt skyddsnät och ett lyhört öra för sin musik och sin publik.
Ove Säverman
Charlie with his son Lennie
With Robert Wells..