Swedish Mingus Band

The Swedish Mingus Band a k a Siegmund Freud’s Mothers has attracted much attention during recent years for entirely devoting themselves to the music of Charles Mingus. A much appreciated Live band at many clubs, festivals and in the radio. Now they have also released their first record.
Saxophonist and arranger Lars Gulliksson has gathered some of Sweden’s most exciting improvisers. Many immortal works are treated both with love and without respect, with true Mingus-spirit!
REVIEWS:
"...killer instinct and team sense...definitely Mingus' magnetism..."
"...one of the most splendid, Swedish records I have heard in a long time..."
"...captures the spirit...certainly achieves “the Mingus way”...
"...hardly about respectful nostalgia...it's Mingus in the 2000s..."
"...this must be the Jazz record of the year, not a question about it!..."
"...this is how Mingus should be played..."
"...perhaps Mingus should have hired the whole band..."
Considering his stature in jazz history and the enormity of the body of work Charles Mingus left the world (perhaps only Duke Ellington was more prolific) it is surprising that so few of his compositions have ever been covered. However, in the form of the Mingus Big band, the Mingus Orchestra, the Mingus Dynasty and Mingus Amungus, the flame of the great underdog is kept lovingly alive. To that list add Siegmund Freud’s Mothers, a.k.a the Swedish Mingus band.
Formed in 2002 by saxophonist/arranger Lars Gulliksson, a leading light in the Swedish jazz/improvised music scene for the last fifteen years, Siegmund Freud’s Mothers first release on Gulliksson’s own Breathing Machine label showcases the depth and range of Mingus’s compositions.
Opening with the gorgeous “Orange was the Colour of Her Dress Then Blue Silk” the ensemble’s playing is as tight knit as the colors of a rainbow. First pianist Matti Ollikainen and then Lars Gulliksson on tenor solo on this Mingus masterpiece, which combines sweet New Orleans lyricism with powerful swing.
Although Gulliksson’s arrangements are mostly very faithful to the originals there is plenty of scope for individual expression, which was entirely the point with Mingus’s music; nobody here is trying to mimic Mingus alumni like alto player Eric Dolphy, trumpeter Clark Terry or pianist Jaki Byard, and hence, familiar tunes sound fresh.
The multiple changes in time signatures, notably on “Sue’s Changes” and “Meditations” are handled seamlessly by the members of the band as though they have been playing these tunes all their lives. On the former, muted trumpet joins tenor sax to create a warm voice and tenor fuses with trombone on a piece which lifts, rocks and swings like a fairground ride. It then segues into an elegant piano trio passage before the tempo is raised once more and Gulliksson enters with a sweet and glowing tenor sound.
Mingus’s music was as lyrical and melodic as that of the revered Duke Ellington, only more dissonant, and this can be heard to great effect on “Diane,” with its anxious sounding piano and flute which blossoms into a luscious melody, saxophone and bowed bass soloing wonderfully on a track where the ensemble’s dynamic playing steals the show. Mingus’s critics said his music didn’t swing, so he wrote “Moanin’” by way of a polite answer. It swung like hell in 1959 and in the hands of Siegmund Freud’s Mothers it still swings hard and fast nearly fifty years later, the group sounding larger than their combined seven pieces.
Musically, Mingus could do whatever he wanted. This fact, and the range of his influences from New Orleans to gospel and blues to be-bop is perfectly captured on the music selected and performed so impressively by Siegmund Freud’s Mothers, who more than prove their credentials as worthy torch bearers of the Mingus legacy. Recommended. / Ian Patterson AllAboutJazz
***[Swedish translation:]***
Med tanke på hans gestalt i jazzhistorien och den enorma omfattning verk som Charles Mingus efterlämnade (kanske var bara Duke Ellington mer produktiv) är det förvånande att så få av hans kompositioner inte har blivit mer spelade. I form av Mingus Big band, Mingus Orchestra, Mingus Dynasty och Mingus Amungus, hålls emellertid lågan av den store "underdogen" kärleksfullt vid liv. Lägg nu Siegmund Freud’s Mothers, alias Swedish Mingus band till den listan.
Siegmund Freud’s Mothers bildades 2002 av saxofonisten/arrangören Lars Gulliksson, en ledstjärna på den svenska jazz/improvisationsmusik-scenen under de senaste 15 åren, och första utgivningen på Gullikssons egen etikett Breathing Machine visar på djupet och spännvidden i Mingus kompositioner.
Skivan öppnar med den underbara “Orange was the Colour of Her Dress Then Blue Silk” där ensemblespelet är så tätt sammanvävt som regnbågens färger. Först tar pianisten Matti Ollikainen och sedan Lars Gulliksson på tenor solo i detta Mingus-mästerverk, som kombinerar vacker lyrisk New Orleans-stil med kraftfull sväng.
Även om Gullikssons arrangemang mestadels är originaltrogna, finns det gott om utrymme för individuellt uttryck, vilket helt och hållet var poängen med Mingus musik; här försöker ingen härma Mingus alumni som altsaxofonisten Eric Dolphy, trumpetaren Clark Terry eller pianisten Jaki Byard, och följaktligen känns de bekanta låtarna nya och fräscha.
De mångskiftande taktartsbytena, märkbara på “Sue’s Changes” och “Meditations” handskas sömlöst av bandmedlemmarna som om de hade spelat dessa låtar hela livet. På den förstnämnda förenas sordinerad trumpet med tenorsax för att skapa en varm klang och altsax smälter samman med trombone i ett stycke som lyfter, gungar och svänger likt en nöjesparkstur. Sedan vidare in i en elegant pianotrio-passage innan tempot åter ökas och Gulliksson träder in med ett vackert och glödande tenor-sound.
Mingus musik var lika lyrisk och melodisk som den vördade Duke Ellingtons, bara mer dissonant, och detta hörs effektfullt på “Diane,” med ängsligt ljudande piano och flöjt som blommar ut i en ljuvlig melodi. Saxofon och stråkbas improviserar underbart på ett spår där ensemblens dynamiska spel stjäl showen. Mingus kritiker sa att hans musik inte svängde, så han skrev “Moanin’” som ett slags artigt svar. Det svängde som f-n 1959 och i händerna på Siegmund Freud’s Mothers svänger det fortfarande hårt och stadigt nära 50 år senare. Gruppen låter större än sina sju betåndsdelar.
Musikaliskt kunde Mingus göra vad han ville. Detta faktum och bredden av hans influenser från New Orleans till gospel och blues till bebop fångas fulländat i de utvalda styckena och framförs så imponerande av Siegmund Freud’s Mothers, som mer än bevisar sina meriter som Mingus-arvets värdiga fackelbärare. Rekommenderas. / Ian Patterson AllAboutJazz
[Read more reviews & order CD here]
Siegmund Freud's Mothers - Swedish Mingus Band:
"All The Things You Could Be By Now..."
BReathING maCHIne BMCD001
www.breathingmachine.net