Ola Nilsson

Kära myspacebesökare!
&nbsp&nbsp Eftersom det är så många som besöker sidan publiceras här en berättelse ur min andra bok Nattbete som kom ut i september 2007. Nattbete består av elva berättelser som alla har karaktärer och beröringspunkter som återkommer och sammantaget bildar en helhet. Undantaget är "Till Yi-Yi och samtalen i Berlin", vars karaktärer inte återkommer i de andra berättelserna. Å andra sidan bearbetas här en tematik som går genom hela boken.
Tack för uppmärksamheten,
&nbsp&nbsp Ola Nilsson
Till Yi-Yi och samtalen i BerlinAprilregnet kastar sig ner i byar över de östra delarna och Niels Emmerick slår upp kragen på sin rock. Men i stället för att skydda sitt ansikte vänder han sig för ett ögonblick som en vädrande hund mot vattendropparna.
&nbsp&nbsp Det renar hjärnan, tror han. Under färden i pendeltåget har tankarna packat ihop sig medan han sett det gråa förortslandskapet passera förbi den immiga rutan. Tankar som aldrig verkar handla om något annat än Erika och Vännerna längre. I tåget blandades de med doften av blöta kläder och smutsiga människor.
&nbsp&nbsp Förra veckan vände en av Vännerna honom ryggen. Mitt i en mening. Niels grep tag i honom, för att få tala till punkt, men när de såg varandra i ögonen förstod han. Först trodde han att han såg fel, att han var paranoid.
&nbsp&nbsp Jag måste betala tillbaka Erika innan jag blir pank igen, tänker han och får en gråtattack som han kväver.
På den lilla gångvägen från pendeltågstationen upp mot hyreshusen ser han plötsligt en av Vännerna komma gående mot honom, och för ett ögonblick överväger han att vika av, men Vännen har redan sett honom.
&nbsp&nbsp – Hej Niels, säger Vännen när de kommit närmare varandra. Hur har du det?
&nbsp&nbsp – Tack bara bra, svarar han och försöker låta vänlig.
&nbsp&nbsp – Och vad gör du här ute alldeles för dig själv, du bor väl inte här? Ska du hälsa på någon, frågar Vännen. Niels dröjer lite med svaret, och när det kommer tycker han att det låter osäkert.
&nbsp&nbsp – Nej, jag ska bara träffa en kompis.
&nbsp&nbsp – Du är väl inte ute och missionerar? Du vet att det inte går för sig att missionera på egen hand.
&nbsp&nbsp Vännen tittar på honom med rynkade ögonbryn.
&nbsp&nbsp – Det är klart att jag vet att man inte missionerar ensam, säger han, plötsligt irriterad.
&nbsp&nbsp – Självklart, du får förlåta mig, ibland tänker man sig inte för, säger Vännen med ett förbindligt leende och de tar adjö av varandra.

Jag vet att de pratar om mig, tänker han då han lämnar Vännen bakom sig.
&nbsp&nbsp Han vet bara inte hur långt det har gått i pratet. I bakhuvudet ligger ordet uteslutning och ruvar, men han vet inte om det ännu har yttrats högt eller om det fortfarande är något man bara tänker.
&nbsp&nbsp De kalla regndropparna får honom för ett ögonblick att glömma rädslan. Hans läppar börjar röra sig och fram växer efter en stund de tysta rörelserna till en bön som han mumlar för sig själv medan han hukar sig under regnet och den grå himlen.
&nbsp&nbsp – Gör så att jag kan älska utan att bry mig om att älskas, och gör så att jag aldrig glömmer att det bara är genom Vännerna detta är mig möjligt. Gör mig uppmärksam på människors behov och överseende gentemot deras brister, och låt mig aldrig glömma att budskapet är ett budskap av kärlek och vänskap.
&nbsp&nbsp Han upprepar bönen ett par gånger men tycks komma av sig.
&nbsp&nbsp Vad hette den där skivan hon gillade nu igen, tänker han och ser Erikas ansikte framför sig. Hon är glad.
&nbsp&nbsp I stället för att göra några återbesök hos människor som har varit vänliga mot honom, så tar han första hyreshuset på höger hand för att undkomma vädret.
&nbsp&nbsp Man kan inte bara missionera för de redan frälsta, tänker han då han drar upp dörren till den grå trappuppgången.
Julihettan ligger som en stilla anklagelse över staden. Erikas utseende och kläder gör att hon sticker ut från mängden i det enkla och hektiska caféet.
&nbsp&nbsp Hon har en omsorgsfull ton, vänlig men ändå långt ifrån öppen. Hon har alltid den tonen när hon frågar honom om hans familj, och hon frågar alltid om hans familj.
&nbsp&nbsp – Hur är det med Katharina?
&nbsp&nbsp Hennes kläder är obekväma, något hon inte behövt tänka på för bara en timme sedan. Men i denna miljö är det plötsligt plågsamt uppenbart. Det som under förmiddagen varit acceptabelt, på gränsen till stiligt, har plötsligt förvandlats till en börda. Hon letar efter en bekväm position utan att lyckas och ser sedan på honom, höjer ögonbrynen och ler.
&nbsp&nbsp – Hm? frågar hon igen.
&nbsp&nbsp – Mamma? Hon lägger väl om sina sår antar jag, säger han och verkar likgiltig.
&nbsp&nbsp – Jag träffade någon som sa att hon bor i M… nu, stämmer det?
&nbsp&nbsp – Hurså, vill du hälsa på henne?
&nbsp&nbsp Hon slår ner blicken och tittar sedan upp igen, fast förbi Niels ansikte.
&nbsp&nbsp – Jag försöker bara vara normal, säger hon. Men du vägrar som vanligt. Hon blundar.
&nbsp&nbsp – Jag är inte normal, säger han och tittar på hennes darrande ögonlock. Jag trodde du visste det. Jag vet att du vill vara normal, men jag trodde att du skulle veta något liknande om mig. Vet du att den dagen du befriar dig från din önskan att vara normal kommer ditt liv att bli mycket enklare.
&nbsp&nbsp Hon känner att hon vill bli vansinnig, men kommer sedan att tänka på att den rollen redan är tagen. Hastigt ler hon åt sin tanke, och styrkt av den tittar hon honom i ögonen, bestämd.
&nbsp&nbsp – Berätta varför du ville träffa mig istället. Jag har ingen lust att lyssna till din livsvisdom just nu.
&nbsp&nbsp – Jag har blivit utesluten, säger han och stryker sedan, som om han erkänner något dumt, några smulor över bordskanten ner på golvet.
&nbsp&nbsp Hon ser häpet på honom. Det får honom att, som så många gånger förr, omvärdera sina känslor för henne, även om det bara är för ett ögonblick.
&nbsp&nbsp – Vännerna säger att jag inte finns för dem längre.
Han avbryts av att hon tar hans hand och håller den, medan hon tittar allvarligt på honom. Detta var länge sedan. Hon smeker honom två gånger fram och tillbaka med tummen.
&nbsp&nbsp – Vad ska du göra nu? Frågar hon, på riktigt nu.
&nbsp&nbsp – Jag fattar bara inte vad det är jag är utesluten från, svarar han, lika verkligt nu. De säger att jag inte finns längre. Men jag ser dem på stan. Jag vet att de finns. Jag finns också. Jag andas samma luft, det finns ju ingen annan luft att andas eller hur? Jag går på samma gator. Men när jag närmar mig dem, så drar de sig undan. Så jag drar mig undan. Men det är ju inte sant. Ändå är det som om jag vore utanför, utesluten, precis som de säger.
&nbsp&nbsp – Men har alla förskjutit dig?
&nbsp&nbsp – De flesta. Jag menar, de är lättade och glada över att få slippa mig.
&nbsp&nbsp – Och Max? Har han också? Hon låter frågan bli hängande i luften.
För ett ögonblick fanns tonen där, som funnits mellan dem i stora portioner en gång i tiden, men nu är den borta igen. Han tittar på henne. Hon slår ner blicken.
&nbsp&nbsp – Jag vet inte. Har inte talat med honom på ett tag, men han finns nog kvar.
&nbsp&nbsp Inte säga nåt nu, tänker hon. Men hon inser att hennes förhoppningar om att undvika en diskussion, vilken som helst, grusas. Niels harklar sig.
&nbsp&nbsp – Sist jag träffade Max pratade han om kärlek. Han säger att den som blir älskad alltid kommer att dra sig undan den som älskar. Att den som älskar alltid kommer att lida medan den älskade bara känner sig besvärad, om än smickrad. Han menar att det då är den älskade som börjar tala om frihet, inte den som älskar. Vad tror du Erika?
&nbsp&nbsp – Sluta, säger hon. Jag orkar inte med nån diskussion nu.
&nbsp&nbsp – Men ta det inte så, jag pratar bara om mig själv. Jag tänker att jag kanske ska se mig själv som fri, och inte utesluten? ljuger han.
&nbsp&nbsp – Jag vet inte hur du ska se dig själv.
&nbsp&nbsp – Men du då, du vill väl vara fri du? En kärlekens pionjär! Fri och stor? Orden flyger ur honom utan att han kan hejda sig. Och han ångrar sig genast.
&nbsp&nbsp Hon börjar noga betrakta sina händer, vrider och vänder dem som om hon aldrig sett dem förr. Sedan tittar hon distinkt upp på honom.
&nbsp&nbsp – Nu blev du arg, förlåt mig, säger han. Men innan han hinner ta tillbaka något avbryter hon honom.
&nbsp&nbsp – Jag har aldrig pratat om att vara fri. Det är du som säger att jag vill det, det är du som tjatar om det, säger hon med stigande röst. Jag försöker bara leva Niels, jag försökte leva med dig till och med. Men du tillåter inte det. Den enda som har talat om frihet är du.
&nbsp&nbsp Hon vill fortsätta, skälla ut honom för något, men hon vågar inte. Han är redan skräckslagen. Han ser vansinnig ut, tänker hon när hon ser honom le osäkert, nästan skratta.
&nbsp&nbsp – Jag? säger han och tittar sig omkring.
&nbsp&nbsp Hon kastar ut sina händer i luften åt hans reaktion, och trotsar både sin egen och hans rädsla.
&nbsp&nbsp – Ja du! Och du, det där jävla kärlekens pionjär, det är helt otroligt att du säger sånt till mig. Det är ju du som har hållit på med det där, inte jag. Men vet du en sak Niels, för att uppfinna kärlek tror jag att man måste vara försiktig. Jag tror att man måste vara varsam och lyhörd. Oegoistisk. Det är du så jävla långt ifrån, trots all din mission och dina jävla Vänner. Dina före detta Vänner.
&nbsp&nbsp Hon reser sig hastigt från bordet, rädd för vad han skall ta sig till. När hon rafsar ihop sina saker börjar gråten komma uppför halsen. För att hon blir rädd, och för något annat som hon inte vill veta av. Hon får bråttom att ge sig iväg därifrån. Så långt bort som möjligt därifrån.
Då och då tutar en bil, irriterat eller förskräckt. Men Niels trampar bara fortare. Han försöker tänka, men det går inte. Han får inga ord i huvudet. Bara bilden av något som gått ur led, ackompanjerat av ett konstigt vibrerande ljud som går som en elektrisk stöt genom hjärnan. Ingen mening att tänka.
&nbsp&nbsp Istället cyklar han så fort han kan och vrider huvudet så att den ljumma sommarvinden kastar håret än åt höger, än åt vänster.
&nbsp&nbsp Vinden smeker hans ansikte och han önskar att den kan smeka bort huden och skölja bort allt som gått ur led.
&nbsp&nbsp Slutligen stannar han, lutar cykeln mot en lyktstolpe och låser den. Böjd över sadeln ser han sig om efter Vänner. Han vet att de kan stå och vakta. Innan han går in i trappuppgången ser han sig om en sista gång.

Max öppnar dörren och de tittar på varandra en kort stund, kanske bara två sekunder. Det känns som en evighet.
&nbsp&nbsp – Niels! Kom in.
&nbsp&nbsp För ett ögonblick är det inte självklart. Men när de sitter ner vid köksbordet ser de varandra i ögonen, ler och slappnar med ens av.
&nbsp&nbsp – Jag sätter på kaffe, säger Max.
&nbsp&nbsp Niels ser sig omkring i det enkla köket, och han kommer ihåg hur de en gång satt där och läste tillsammans.
&nbsp&nbsp Det var fint, tänker han, och känner hur mycket han saknar gemenskapen med Vännerna. Studier och mission, tänker han. Att man kan sakna det.
&nbsp&nbsp – Du, säger han entusiastiskt, har du varit ute och missionerat något i veckan?
&nbsp&nbsp – Varje vecka, säger Max och ler varmt åt Niels. Du då, frågar han sedan. Hur har du det?
&nbsp&nbsp – Bara bra! Utbrister han.
&nbsp&nbsp Men han kapitulerar genast.
&nbsp&nbsp – Jag träffade Erika för en stund sedan.
&nbsp&nbsp – Jag förstår, säger Max.
&nbsp&nbsp Niels ser på honom och försöker ta reda på vad han tänker, utan att lyckas. Han ger upp sitt försök.
&nbsp&nbsp – Vi kommer ingen vart längre. Jag vet inte vad det är, men hon är så defensiv och reserverad. Nästan som om hon är rädd för nåt.
&nbsp&nbsp – Du har ju hotat henne, klart hon är rädd, säger Max med en röst som inte tål diskussion.
&nbsp&nbsp Niels ger sig utan vidare med en tyst uppgiven gest.
&nbsp&nbsp – Men jag menade inte så, suckar han. Jag menade bara att hon skulle få ångra att hon lämnade mig, men bara för att hon älskar mig. Inte för att jag skulle göra henne något illa. Hon kommer att ångra att hon lämnat mig, det var bara det jag menade. Jag är en bra person. Det vet du väl? Max?
&nbsp&nbsp – Men kära Vän, säger Max och tittar ömt på honom. Det är klart du är.
&nbsp&nbsp Niels gungar till lite med nacken och undviker Max blick, suckar sedan djupt och ser ut som en tom påse. Max hör honom mumla något men uppfattar inte vad det är han säger. Han försöker fånga Niels blick men det är som om Niels skäms över något.
&nbsp&nbsp – Vad är det du säger, frågar Max och rycker honom lite i armen.
&nbsp&nbsp – Jag vill komma tillbaka, mumlar han. Jag är rädd.
&nbsp&nbsp En kort tystnad uppstår mellan dem och försäkrar det omöjliga i hans önskan. Max lägger sin hand på hans axel, stryker lite fram och tillbaka. Han känner hur Niels rygg darrar av tyst gråt, och han sträcker sig efter lite hushållspapper.
&nbsp&nbsp – Här, säger han.
&nbsp&nbsp Niels snyter sig och tittar tacksamt upp, men vänder generat bort blicken igen. Han andas ut häftigt och skakar på huvudet åt sig själv.
&nbsp&nbsp – Nej, nu får jag sluta. Berätta för mig, hur har missionen gått den här veckan, säger han för att bryta sin sinnesstämning. Har du varit med om något särskilt?
&nbsp&nbsp – Du vet hur det är. Små små steg. Inte händer det något särskilt, säger Max.
&nbsp&nbsp – Nej det är sant, säger Niels och snyter ur sig det sista av gråten. Men jag kommer ihåg en gång i våras, fortsätter han, strax innan jag blev utesluten. Jag var i östra delarna av stan, och det regnade så snålt minns jag. Hur som helst ringde jag på en dörr på måfå och en kvinna öppnade. Hon såg helt sliten ut, du vet, mer än vanligt. Det visade sig att en släkting till henne hade dött, och så frågade hon mig om jag var en Guds man.
&nbsp&nbsp – Sa hon verkligen så, säger Max milt, men utan misstro.
&nbsp&nbsp – Ja! Och jag fylldes av en egendomlig ödmjukhet. Du förstår, tidigare hade jag svarat självklart ja på en sån fråga, men hon var så allvarlig att jag var tvungen att tänka mig för ett ögonblick innan jag svarade. Men sen sa jag att ja, jag predikar Guds ord, så man kan säga att jag är en Guds man. Då tog hon mig i armen och ledde mig in i lägenheten. Och i ett av rummen satt en hel hord av människor på golvet. De var alla sörjande. Sedan bad hon mig läsa något för dem över deras döde släkting.
&nbsp&nbsp Han tystnade och de tittade tyst varandra i ögonen. Efter en stund drog han efter andan, och det verkade som om han stod i begrepp att bekänna något.
&nbsp&nbsp – Du vet, det var precis som när Paulus talade till de första församlingarna om befrielsen från lagen. Nu är ingen längre jude eller grek. Jag tror att jag vid den punkten var som allra längst bort från Vännerna.
Snörök, tänker Erika och vänder ryggen mot vinddraget från en förbipasserande buss. Hennes halsduk fladdrar och hon blir våt i ansiktet. Det är inte ofta det blir snörök här.
&nbsp&nbsp För ett ögonblick blir hon sentimental, men slår det ur hågen.
&nbsp&nbsp Antingen lever man eller så dör man, tänker hon och ökar takten på den smala remsan av trottoar som är kvar mellan husväggar och plogkanter. Innan hon drar upp dörren till kaféet försöker hon skaka av sig snön från sina kläder, men inser att det mesta redan förvandlats till vattendroppar i den allt mildare eftermiddagsluften.
&nbsp&nbsp När hon kommer upp för trappan pekar servitrisen ut honom för henne. Han står ut bland de andra gästerna.
&nbsp&nbsp – Din vän sitter där borta. Han har väntat, säger hon diskret och ger ifrån sig en kort blick av sympati innan hon går vidare i sitt arbete. Niels sitter med ryggen åt henne och läser.
&nbsp&nbsp Vad han ser gammal ut, tänker hon och stannar för ett ögonblick upp, osäker på om hon skall vända om och gå sin väg därifrån innan han sett henne.
&nbsp&nbsp Han har ringt flera gånger, och hans röst har skrämt henne. Inte som tidigare, då hon var rädd för hans ilska, då hans röst blev så skarp att ett hjärta kunde sluta slå. Nu blev hon rädd för att hans röst var så kusligt tom. När han märkte att hon inte ville träffa honom blev han upprörd, men rösten förmådde inte längre bli skarp som förr, utan skramlade bara som en tom låda.
&nbsp&nbsp Kalla kårar, tänker hon. Hans ensamma desperation ger mig kalla kårar.
&nbsp&nbsp Men hon har bestämt sig för att möta honom. Det bästa måste vara att bete sig som om allt är som vanligt, har hon resonerat. Bättre än att försöka vara till lags, det ser han ändå igenom.
&nbsp&nbsp Hon hänger sina ytterkläder på stolsryggen och kastar tillbaka håret med ena handen när hon sätter sig ned. De hälsar utan att vidröra varandra.
&nbsp&nbsp – Hur är det, säger hon och försöker le.
&nbsp&nbsp Niels grimaserar urskuldande, ber om ursäkt för sitt yttre genom att dra upp ena axeln lite och hålla fram boken han läser. Han vänder på den fram och tillbaka som om den har något med saken att göra och försöker säga något men verkar ångra sig, i stället tar han upp en cigg.
&nbsp&nbsp – Tack, själv? Han tänder ciggen mellan pek- och långfingret på höger hand, med de andra fingrarna vitt isär.
&nbsp&nbsp – Alla kan se att du inte är en rökare på sättet du tänder den där, säger hon.
&nbsp&nbsp Han nickar och tittar på sin hand.
&nbsp&nbsp – Efter uteslutningen tänkte jag att jag lika gärna kunde börja röka, men jag antar att jag inte har det i mig, säger han och försöker skämta. Men egentligen är det ju ganska dumt, fortsätter han, att börja röka bara för att jag har blivit utesluten. Jag menar, i min kropp har det ju inte hänt nåt, det är ju fortfarande samma kropp. Den är fortfarande lika skadlig och sårbar. Jag menar, de kan stå där och säga att jag inte är med, men om jag dör utanför deras dörr måste de ta hand om min kropp. Hur utesluten är jag då? Då kan de inte säga att jag inte är där, då kan de inte säga att jag är utanför. Men jag vill inte dö.
&nbsp&nbsp Han tystnar och tittar på Erika.
&nbsp&nbsp – Det här håller på att driva mig till vansinne, säger han.
&nbsp&nbsp – Ja, säger hon. Vill du ha mer kaffe?
&nbsp&nbsp Han nickar, och hon reser sig för att hämta mer kaffe.
&nbsp&nbsp Hon är fin, tänker han då han ser henne kryssa genom lokalen med de två kaffekopparna i ena handen.
&nbsp&nbsp Han låter blicken glida över kaféet. Det är fyllt till hälften, vilket gör att cigarettröken ännu inte helt har tagit över atmosfären. Plötsligt stannar hans blick upp inför en kvinna som läser tidningen och dricker en kopp thé. Han känner igen henne och ser på medan hon lägger ifrån sig tidningen och tar upp ett paket cigaretter ur en handväska. Med en cigg i mungipan gräver hon med ena handen i väskan en stund och tittar sig sedan omkring lite. Hennes ansikte lyser upp då hon möter en grannes blick, och hon lutar sig fram. Grannen tänder hennes cigg, de ler mot varandra och återgår sedan var och en till sitt. I samma stund kommer Erika tillbaka med kaffet.
&nbsp&nbsp – Jag kommer ihåg en gång, säger Erika, på tal om ingenting. Vi var nya här och hade precis lärt känna varandra. Varje gång vi träffades glittrade dina ögon och vi tog långa promenader och skrattade. Jag minns en gång i någon av parkerna, jag tror det var i norra delarna. Det stod en liten övergiven grävmaskin där, och på grävmaskinen var det en skylt som sa Stå inte onödigt nära arbetsfordonet. Jag minns att du skrattade så åt den där skylten. Sedan tog du ett skutt och kramade motorhuven på den, la kinden mot den smutsiga plåten och sa är det här onödigt nära Erika? Sedan upprepade du frågan om och om igen. Är det här onödigt nära?