real editor best profile tools real editor
www.lastfm.se/music/Eric+Malmberg
www.myspace.com/sagorswing
www.myspace.com/dubbelorganisterna
www.hapna.com
www.sagorochswingproduktioner.se
I think meta expression is fun. Real music and real images bothers me. My taste is rather centered on ideas of estethic forms, that is meta expressions. I think that this is due to the universe possibly existing by means of its consciousness about its own consciousness. It seems like the neverending gravitation is dependent on this genial transcendence, as a consequence of the universe always walking out of itself, into an emptyness, where it can notice itself. My affection for meta expressions is thus no result of some disoriented ironist, not in tune with the non-ironists frank seriousness. No, I simply want to imitate the universe with a hope of then be able to be in the place where I really exist. That is why I love meta expressions.
Sagor & Swing was a meta expression to me. I never plaid in that orchestra. If someone belives so, it is a misunderstanding. No, I played that I was playing there, like a orchester member on a meta level, always conscious about the idea of my doings. Still it was not cold-blooded irony. To be able to perform on a meta level you still have to be in the place that you make yourself conscious of. Else, there is nothing to make yourself conscious in front of. All in all, the expression is hundred procent presence, without ironic distance. After that comes consciousness about the presence which transforms everything to an idea or a conception.
The music was thus present but at the same time not real music, lawfully fulfilling the ratios of a certain genre. The tunes where stilistic make believe and thus probably real since the idea of what seems to be real probably is a fun game of pretending. An idea about a simpler, two dimensional universe which does not contain any emptyness where the consciousness about the own consciousness has to walk in distress, time after time when it discovers itself. One could think that it is an illusion, created through the stay in a bounded social room and that is why one is never confronted with the estithic contradictions which actually always are present between different kind of expressions and which could progress to a deeper insight about the bounds of each esthetic form. At the discovery of somethings limits comes the insight that you are not inside that something.
And now, don't misunderstand me. I mean that the level of conception is not a calculating and distanced stance towards music as a form of expression, rather on the contrary. When everything is make believe, there is space for following intuitive and direct impulses in a totally different way than if I would give my time to so called "real music". Norms in lawful styles are like sparsely placed components and it can take a while to travel between them, which kills directness, since you have no way out but to think inbelievable amounts of thoughts during the trip.
As a link in my affection for meta expressions, I love nonsense. What is left here is the relation to the conception, since there are no ambitions for further development of some meaningful real entity. So, don't belive to much of what I write in my blog, it could just as well be put up gibberish.
Jag tycker att det är roligt med metautryck. Riktig musik och riktiga bilder har jag svårt för. Vad som faller mig i smaken är föreställningen om olika estetiska former, alltså metauttryck.
Jag tror att detta beror på att hela universum antagligen finns till genom sin medvetenhet om sitt eget medvetande. Det lutar ju åt att den ständiga gravitationen beror på denna genialiska transcendens, konsekvensen av ett universum som hela tiden kliver ur sig själv, in i en tomhet, då det märker vad det själv är. Mitt vurmande för metauttryck är alltså inget resultat av en förtappad ironiker som inte hänger med i ickeironikernas uppriktiga allvarsamhet. Nej, jag vill helt enkelt härma universum med en förhoppning om att på så sätt finnas i den plats där jag verkligen existerar. Därför älskar jag metautryck.
Sagor & Swing var för mig ett metautryck. Jag spelade aldrig i den orkestern. Om någon tror det, så är det ett missförstånd. Nej, jag lekte att jag spelade där, som en orkestermedlem på metanivå, ständigt medveten om föreställningen om mitt företagande. Ändå var det inte iskall ironi. För att verkligen kunna utföra en metanivå så måste man helt och fullt vara på den plats som man gör sig medveten om. Annars finns inget att medvetandegöra sig inför. Alltså, uttrycket är hundra procent närvaro, helt utan ironisk distans. Därefter kommer medvetenheten om närvaron och förvandlar allt till en föreställning.
Musiken var på så sätt närvarande men ändå ingen riktig musik som rumsret uppfyller alla kvoter för en viss genre. Tongångarna var rent stilistiskt på låssas och därigenom antagligen riktiga eftersom föreställningen om det som tycks vara på riktigt troligtvis är en låssaslek. En föreställning om ett enklare, tvådimensionellt universum som inte innehåller något tomrum dit medvetenheten om den egna medvetenheten kvalfullt måste vandra ut i, gång på gång när helst det upptäcker sig själv. Man kan tänka sig att det är en illusion som skapas genom att uppehålla sig i ett avgränsat socialt rum och därmed konfronteras man aldrig med de estetiska motsättningar som alltid egentligen finns mellan olika typer av uttryck och som skulle kunna leda vidare till en djupare insikt om varje estetiks avgränsning. Vid upptäckten av någots ramar så kommer ju insikten om att man inte befinner sig därinne.
Och missförstå mig inte nu. Jag menar att föreställningsnivån inte innebär ett beräknande och distanserat förhållningssätt till musik som uttrycksform, snarare tvärtom. När allt är på låssas så finns luftrum att följa intuitiva och omedelbara infall på ett helt annat sätt än om jag ägnar mig åt så kallad riktig musik. Normerna i rumsrena stilar är som glest uppsatta komponenter som det kan ta ganska lång tid att resa till, och detta är förödande för omedelbarheten och det ickeberäknande, eftersom man hinner tänka så otroligt mycket under resans gång.
Som ett led i mitt vurmande för metauttryck, så älskar jag nonsens. Här är förhållandet till föreställningen det enda som finns kvar, eftersom det inte finns några ambitioner att bygga vidare på någon meningsfull realitet. Tro därför inte allt för mycket på det jag skriver i min blogg, det kan mycket väl vara uppdiktat trams.
Diskografi:
Professor Huberts underbara uppfinning (1995)
Sju melodier och ett enda långt ljud (2000)
En skattkista längst nere på botten av ett stort hav (2002)
Den gåtfulla människan (2005)
Verklighet & beat (2007)
Diskografi med Sagor & Swing:
Sagor & Swing (EP 1999)
Orgelfärger (2001)
Melodier och fåglar (2002)
Allt hänger samman (2003) Grammisnominerad
Orgelplaneten(2004)
EP (2004)
Dessutom medverkade S&S på en rad samlingsskivor genom åren
Serier:
Hansson & Karlsson i världsrymden (1994)
Hansson & Karlsson och den mystiska el-orgeln (1996)
Happy Hammond in Slumberland (1998)
Hansson & Karlsson och den mystiska drömmen (2000)
Hansson & Karlsson i världsrymden (dagsstrippar i DN, 2000)
Kosmisk orgeljazz (2000)
Video till låten Jaget från skivan Den gåtfulla människan.
Jaget
Lägg till i min Profil | Fler Videos
